Utförsäkringens Katastrofala elände och dess följder för ett enskilt fall !
Man vet faktiskt inte om man ska skratta eller gråta, är ju inte den som ger upp i första taget men när ALLT går åt skogen och därmed med besked så blir det några tårar fast det inte är "min grej" så att säga. Vi tar det från början: Blev utförsäkrad på hösten 2009, hyrde då ett hus på landet där jag trivdes med mina djur. Att bo kvar var inte att tänka på när en redan låg sjukersättning skulle minskas med 4000 i månaden direkt för att sedan ytterligare minskas. Träffade i samma veva min nuvarande sambo som även han kom att bli en del av katastrofen. Hade på känn att det inte skulle fungera men hade inget val än att chansa om jag på något vis skulle kunna överleva.
För att få behålla denna låga ersättning krävs som bekant att man skriver in sig på arbetsförmedlingen och börjar arbetsträna oavsett hur sjuk man är. Första hindret i den situationen är att övertyga sig själv om att jag KAN få jobb trots sjukdom och att det i verkligheten knappt finns några jobb. Man måste även övertyga sig själv att man kan arbeta heltid trots ständig värk och därmed minskad ork och uthållighet. För hur omöjligt det än verkar så är det din enda utväg, att bli sjukskriven på halvtid är lika omöjligt som att bli det på heltid, samma orimliga regler gäller och hjärnan börjar faktiskt tänka i de banorna trots att de faller på sin egen orimlighet.  Hur som helst så placerade de mig på Samhall, där jag skulle plocka ringar i en liten påse, med trafikförutbildning, el-tele, automatiserinsteknik, undersköterskeutbildning ansåg AF att det var en lämplig placering. Fick trots detta eller kanske p.g.a det byta arbetsplats efter några månader. Där fick jag även alla hjälpmedel jag behövde och att arbetet var väldigt intressant var ju en förutsättning för att jag skulle lyckas arbeta trots ständig värk. Nu var min enda chans att få en lönebidragsanställning här att bli otroligt bra på det som skulle utföras. Då arbetet är väldigt klurigt och handledningen minimal på ett datorprogram jag aldrig använt förut tvivlade jag faktiskt många gånger men med en otrolig envishet så lyckas det. I slutet på februari i år fick jag erbjudande om arbete av arbetsgivaren, det är nu Arbetsförmedlingen sätter sig på tvären. Min handledare går inte att få tag i och lyckas jag så lovar hon att lönbidraget ska bli klart så snart som möjligt. Inget händer mer än att min ekonomi körs ännu mer i botten, den spränger till och med bottenpluggen. Att leva på en egoistisk alkoholist som sambon visade sig vara är heller inget alternativ. Jag måste ha en anställning så jag komma ifrån eländet. Till slut ringer jag en annan arbetsförmedlare och hör och häpna får till ett möte samma dag där allt går igenom och blir lovad att allt ska vara klart till 1 juni. När det datumet passerat har inget hänt mer än att jag fått en ny arbetsförmedlare som är hörselskadad och ringer genom tolk. Försöker fråga varför inget händer med utvecklinsanställningen men hon bara pratar om att aktivitetsstödet går ut sista juli och att de ska förlänga det. Hon lovar iallafall att kontakta den arbetsförmedlare som var med på mötet då allt skulle göras klart. Återigen händer ingenting. Får till slut beskedet att inget kan göras innan semestern. Att prata i telefon med någon som är hörselskadad är en märklig upplevelse, särskilt när allt är kaos och man mår väldigt eländigt. Att få fram hur illa det verkligen ligger till är omöjligt och man känner sig grundlurad på något vis.
Ungefär samtidigt var det dags att besiktiga bilen, den kom ut på andra sidan visserligen men med så många fel att min obefintliga ekonomi inte klarade av att laga den. Bil är ett måste på landet om jag ska kunna ta mig till jobbet så det blev att låta krediterna spränga taket och köpa en annan bil som helst inte fick kosta något. Hittade en billig bil som var lätt att laga och såldes av en bilreparatör så jag chansade att den skulle hålla ett år. Hann inte hem förrän den skramlade hejvilt så det var bara att åka tillbaka. De lagar vad de tror är felet men bilen skramlar vidare, hinner under tiden den ska tillbaka till verkstan upptäcka att bileländet inte startar när det regnar. Som tur är blir detta inga extrakostnader men en väldigt massa besvär. Samtidigt får jag en massa utslag i ansiktet som gör fruktansvärt ont, det svider, bränner och bildas "nålspetsar" som gör fruktansvärt ont. Tar mig till vårdcentralen (det var sol den dagen så bilen startade) och får två salvor som ska hjälpa. Efter 2 dagar blir jag tvungen att ringa igen för det blir inte bättre utan sprider sig vidare. Har nu inte sovit mer än en timme i taget på mer än en månad, efter det gör det så ont att jag vaknar trots bedövningssalva på eget bevåg. Får inte komma tillbaka för salvan jag fick är såååå bra och jag måste prova 14 dagar. Den är säkert bra om man lider av vad den hjälper mot, här förvärrades bara allt. En vecka till står jag ut utan sömn och med feber som kommer och går. Får då komma tillbaka och får penicillin om det hjälper återstår att se.. Är ganska övertygad om att hade jag sluppit all den stress och oro som utförsäkringen inneburit så hade inte detta brutit ut. Har åtminstonde ledigt från arbetsträningen den veckan, alltid något.
Kvällarna består av att läsa böcker, (då jag inte slocknar av ren utmattning)) av alla de slag om jag inte vill se på samma program som alkoholisten tittat på i 3 år i sträck. Mitt intresse för att lära mig nya saker får mig att avstå från sådana repriser. Att diskutera med någon som är påverkad varje kväll finner jag heller inget nöje i. Egoism och alkoholism verkar gå hand i hand och därmed kör sambon över mig i alla frågor när det gäller huset som vi båda äger. Huset är i stort renoveringsbehov och det blåser rakt in på vissa ställen, på sommaren är det väl okej men på vintern som att bo i en igloo. Istället för att isolera huset som vi påbörjat och var överens om avbröt sambon det arbetet förra sommaren och byggde en inglasad altan istället som fortfarande står halvfärdig. Det blev att frysa en vinter till och vad man ska ha en inglasad altan till övergår mitt förstånd. Inte lär isoleringsarbetet fortsätta i år heller så jag är i desperat behov av att komma härifrån. Men hur när AF motarbetar både mig och sig själva, eller kan det vara så illa att hur man än bär sig åt så hamnar man i FAS3? Att det ska ta 4 månader för att få färdigt en lönebidragsanställning är ju horribelt när de vet hur illa allt är. 
För att inte utsätta fler för denna psykiska terror så ber jag er att rösta inte på Moderaterna en gång till. Vi behöver ett fungerande välfärdssystem där sjuka, arbetslösa och gamla måste få en rimlig chans att överleva. Nästa gång kan det vara din tur att hamna i detta kyliga utanförskap som det inte verkar finnas någon väg ut ur.